Har du någonsin känt dig så hjälplös att du inte vet vart du ska ta vägen? Allt du kan göra är att stirra in i väggen, se klockan ticka minut för minut, vänta vid telefonen för att inom en sekund kan en del av ditt liv, en del av ditt hjärta försvinna. Jag har, det var den värsta dagen i mitt liv ...
Torsdagen 24 februari 2005 vaknar jag orolig som aldrig förr. Jag är så medveten om denna dag. Gråten sätter sig i halsen och jag tvingas iväg till skolan. Det var den dagen. Dagen då min allra bästa vän skulle hjärtopereras. Jag kunde inte förstå hur den finaste människan på denna jord skulle få stå ut med denna smärta. Att säga hejdå till hela sitt liv, till alla djur och människor som älskar henne.
Bara några dagar innan hade vi alla som inte kunnat följa med fått ta farväl, jag ville aldrig släppa taget om henne, tårarna ville aldrig sluta rinna, varenda en försökte trösta men inget ord kunde lugna ner mig. Hon sa att vi skulle ses igen, hon lovade mig det! Trots det var det omöjligt att sova och äta ordentligt. det fanns bara en sak i mina tankar.
Jag satt vid min skolbänk, räknade minuterna från då hon åkte in till operationen var klar. Jag stirrade in i väggen, var totalt okontaktbar, ingen förstod varför. Jag hörde inte ett ord av vad som hände på lektionen. Jag satt där som en sten, förstelnad. stannade kvar efter lektionens slut, läraren kom fram och frågade vad som var fel. Jag hade som tur var snälla lärare som förstod mig, som jag kunde prata med och de gjorde allt för att lugna ner mig och sa att hon skulle klara sig.
Jag gick hem med tunga steg. ringde direkt någon som var hos dig. en envis kämpe som du är hade du klarat ytterliggare en operation, inte minst din tredje. allt hade gått bra och jag skulle få träffa min älskade vän igen.
Fredag eftermiddag kom, jag kom hem efter en skoldag när mamma säger att Linda hade ringt. Jag ringde genast upp och fick äntligen höra hennes underbara röst igen. Tårarna var oändliga, denna gång var det glädjetårar. Jag fick knappt fram några ord. Lyckan av att få veta att man skulle få träffa Linda igen tog över allt.
Glädjen några månader senare då jag fick träffa henne igen, den är obeskrivlig. Jag minns hur försiktigt man fick krama om henne, hur alla tårar rann ner för mina kinder, hur alla tittade på mig. när jag fick höra hennes röst, krama om henne, se hennes vackra leende igen. Få se min vackra ängel, i liv. Obeskrivligt är ordet!
Varför jag skriver om denna dag så mycket (varje år) är inte bara för att det ligger mig nära hjärtat o minnet. utan också ständigt påminna folk om att livet inte är självklart. sluta säga att du vill dö bara för att du har en sämre dag ibland, det finns folk som ständigt kämpar för att leva! var glad i stället för att du är frisk och lever, vi alla stöter på nergångar ibland! var glad och uppskatta de vänner du faktiskt har. Det kanske inte är tusen, det kanske är fem men var glad för de och visa då och då att du faktiskt uppskattar och är glad över att de finns där för dig. Det behövs inte mycket, ett litet sms kan göra en persons dag. Att överraska med en ros kan bekräfta vänskaplig kärlek, det finns så mycket man kan göra och det tar inte lång tid ... men varför är folk så dåliga på det?
Men glöm inte, LIVET ÄR INTE SJÄLVKLART !!
Linda, jag älskar dig, nu & föralltid! <3
.jpg)