BARN IDOL

Såg nyligen på jubileumsprogrammet för Carola, 25 år som artist nu. Det är en väldans massa år! Så underbart att hon fortfarande håller igång! =)

Carola var och är än idag en stor idol för mig, jag älskar hennes låtar och hennes power på scen.

Kommer ihåg när man som liten stod framför stereon på högsta volym och dansade med kompisarna :) det är minnen det! Ett särskilt minne har jag då jag o min kompis Sandra skulle spela in låtarna på kassett och vi kunde inte låta bli att hoppa runt o sjunga vilket slutade med hack i låtarna, lyckat eller vad ;p Ett annat minne var ett år dagen innan min födelsedag, då jag, denise, sara och natta åkte till skansen för att titta på henne. det var något man aldrig kommer glömma! :)

Jag blir så glad av hennes musik, den är så medryckande, man kan inte göra något annat än att sjunga med.

Jag lyssnar på hennes musik och tänker inte på hennes personlighet eller vad hon gör, och framförallt lyssnar jag inte särskilt mycket på vad media skriver om henne.

I stallet är Carola väldigt populär, älskar stunderna vi haft och bara lyssnat låt för låt. Önskar jag var med då några fick träffa henne, det skulle varit sjukt kul! man kan alltid fortsätta drömma :)

Många förklarar för mig varför man inte ska lyssna på Carola, hennes musik är dålig, hon beter sig idiotiskt, pratar bara om Gud etc. men hon är bara hon... ingen kommer någonsin få mig att sluta lyssna på henne, hon är bara för BÄST! Kommer alltid lyssna på hennes musik =)

Dags att njuta!

Foto: Google

En del av mig är borta <'3

Tårarna slutar aldrig rinna ner för kinderna, det gör ont i hela hjärtat!
Att säga hejdå till ett liv man haft i mer än 10 år är svårt!

Fick lyckan att få rida min älskade Banderas idag, Vivi blev överlycklig när hon såg mig o skrek ut "äääntligen är du här Liedberg" med ett stort leende, det varade några sekunder tills jag sa att det var min sista gång. Hon blev ledsen och tyckte det var väldigt tråkigt.
Redan då jag gick in i stallet kände jag hur tårarna var påväg, när jag hälsade på Little Lady som var min första sköthäst kände jag sakta hur en tår rann ner för min kind.

Jag gick ner till ridhuset för att vänta på att lektionen skulle börja, tittade på gruppen innan och såg min första ridlärare, vilken stolthet man måste känna när man ser hur en person utvecklats o blivit bättre o bättre hela tiden...

Vi hade hoppning idag, gick bra eftersom jag hade min sötnos. Vivi hade tagit fram lite annorlunda hinder med staket och ludd på bommarna, lite läskigare än vanligt. alla hästar gillade det inte och det blev lite tvärnitar framför hindrena. för min del blev det två stanna o sen hoppa, sådär så att man flyger med oberedd haha anna hade en riktig otur och flög av och alla hästar blev som galna. men det gick bra och jag antar att jag missar tårtan nästa vecka ..
Annars gick allt strålande, jag njöt av varje steg, varje hopp, varje andetag, helt enkelt av varje minut.. satt kvar ett bra tag innan jag hoppade av hästryggen, det kändes jobbigt. sen gick man ut och gjorde den vanliga klappen på halsen och man tog verkligen allt som det här är sista gången på ett tag.

När man kom upp till stallet igen och började ta av alla saker började allt verkligen kännas på riktigt, tårarna kom allt mer o mer och jag gosade lite med Banderas som var min senaste sköthäst/medryttarhäst samtidigt som jag hade Mix o Ture, då kom även mamma o såg hur jag mådde, gick sedan in till Candia som var min andra sköthäst väldigt länge då blev det ännu svårare att hålla tårarna borta, även mamma började att gråta. Miraculix var nästa älskling man gick till, min älskade pojke som var min tredje sköthäst, som alltid stått och torkat mina tårar, som man alltid kunnat prata med o han har bara stått där förstående som världens bästa vän. då brast det totalt, tårarna bara rann ner för kinderna och inget kunde få stopp på det, det gjorde så jäkla ont, det kändes så fel att lämna någon som funnits där i 10 års tid, han var den första jag red på i detta stall. så många gånger man bara suttit på krubban eller stått i hans box o bara tittat på hur fin han var, på alla sätt o vis! han var min pojkvän, medan alla andra tjejer skrev killars namn i sina block skrev jag Mix <3
I mina tankar hade jag även med mig Future Boy som tyvärr inte finns hos oss längre :(
Till sist gick jag med tårar till min ridlärare Vivi, som alltid har ställt upp för mig, brytt sig och gjort det bästa för mig. Sa Tack för allt och krama om henne. Kommer verkligen sakna henne!
Hon sa i alla fall att jag skulle ringa till henne när jag ville rida så skulle hon fixa det :)
Med tunga steg sa jag hejdå och lämnade stallet gråtandes.

Väl hemma ville jag aldrig ta av mig ridkläderna, ville inte komma ifrån stall lukten. den underbara doften..


Många kanske tycker att jag är löjlig som gråter över en sånhär sak, att det är lätt att komma tillbaka o att man kommer det. Många kanske inte ens förstår en sånhär sak, om inte mig i alla fall.
Men har man känt mig såpass länge så vet man verkligen att stallet o hästarna har varit mitt liv, något jag brunnit för.
Mina lovdagar har jag spenderat i detta stall o dagar efter skolan, jag jobbade där från jag var 13 år, har haft 5 sköthästar där genom alla år och har en hel del minnen.
Det har varit mitt liv, min trygghet och att kunna springa in i en box när man är nere o bara ha en vän som står förstående o bara lyssnar är något man kommer sakna!
Jag har aldrig varit en festtjej utan mitt liv har handlat om hästarna, jag var där från morgon till kväll och var helt slut på kvällarna, det höll mig borta från alla dumheter. och det är jag så lycklig över idag! :)
Jag är så glad över att jag blev en stallflicka =)

Detta kommer att kännas ett tag, att veta att man inte står på listan längre. Att man är helt planeringslös varje fredag. Framförallt kommer jag sakna alla hästar och människor! Men jag kommer tillbaka någon dag, kanske bara för att hälsa på :)

Tack för allt ni gett mig under alla år, jag kommer aldrig glömma vår tid tillsammans <3

Goodbye my lover. Goodbye my friend. You have been the one.